Browsing Category

Melody’s lilla förlossningsberättelse

2 In Melody's lilla förlossningsberättelse

När Melody föddes

För exakt 12 månader sen så var jag i v 41 och vi väntade med stor spänning på vår lilla tjej i magen. Jag hade en önskan att hon skulle komma före jul, för jag var faktiskt inte beredd på att jag skulle gå över tiden. Var livrädd att det skulle starta på antingen jul eller nyår, så jag gick på nålar :)

Natten till 4/1-16 vaknade jag och behövde gå på toaletten, det visade sig att jag hade en liten blödning. Detta var runt kl 01 och efteråt kunde jag inte somna om, utan istället började jag känna en stor spänning i kroppen för jag kände på mig att nu är det inte långt kvar. Jag gick på toaletten ytterligare ett par ggr under natten, men då vart det enbart lite rosa på papperet.

Jag väckte inte Nico, fanns inte skäl att väcka honom och jag kände inte att det var nåt akut och att jag behövde ringa till förlossningen. Istället så låg jag och vänta ut tiden, låg och blundade men kunde inte somna om. Sen på morgonen så började det blöda igen och det kom färskt blod. Då väckte jag Nico och berättade och sen ringde vi till förlossningen.

Dem tyckte vi skulle komma in på en koll, men vi skyndade oss inte utan vi klädde oss, åt frukost och meddelade svärmor då hon fick se efter de andra medan vi åkte till sjukhuset. Vi tog med mina och Melody’s saker för säkerhets skull, visste ju inte om vi skulle bli kvar eller inte.

Anledningen till att dem ville kolla var för att se om det kom från livmoderkakan eller barnet, men blödningen var såpass liten när vi kom dit vid 10 tiden och efter undersökningen så verka det inte som att det var så nära förlossning heller.

Jag hade sammandragningar under ctg kontrollen som gjordes i 30 min, men inte starka på nåt vis. Dem ville ha mig kvar till eftermiddagen, bara för att se om blödningen utvecklade sig. jag och en en sköterska var nästa intill säkra på att det var en teckenblödning :) Vi fick ett rum. Sen var det lite fram och tillbaka för dem kunde inte riktigt avgöra om det var så bra att släppa oss hem, trots att vi ville och jag kände att det är nog god tid kvar innan det sätter igång på riktigt. Jag hade verkligen inte ont, men när jag under eftermiddagen var kopplad igen till ctg så sa maskinerna nåt annat. Jag hade tydliga värkar. Hög smärttröskel antagligen :) Dem beslutade att dem ville hålla kvar oss.

Under kvällen så var hjärtljuden höga och jag gjordes i ordning för kejsarsnitt, men enbart för att vara förberedd. Hon som pratade med oss var lite orolig för de höga hjärtljuden, men läkaren som hon i sin tur hade kontakt med var inte det för han var säker på att dem skulle gå ner. Mycket riktigt så gjorde dem det efter nån halvtimme.

Minns bara hur jag och Nico satt på vårt rum vid 20 tiden, eller ja, han satt bredvid sängen och jag satt uppkopplad till ctg och fick fick turas om att hålla den fast för den ville lossna hela tiden och den tappa kontakten med barnets hjärtljud. Så vi fick turas om att hålla den fast *haha* Vi tittade på film som gick på tv:n.

Jag hade värkar, men inte så onda. Sen minns jag inte riktigt när värkarna blev mer intensiva, men minns att dem kom tätare och jag började grimasera och dem gjorde ont. Dem undersökte mig och då var jag öppen 8 cm. Sen sa hon sa att nu blir det snart bebis och du ska nu flyttas till förlossningen så du kan få lustgas! Kl var runt 22 när jag snabbt flyttades dit och jag minns att jag låg och bara skruvade mig i sängen under en värk på väg till förlossningsrummet :) Från att man låg 2 timmar tidigare i lugn och ro och titta på en film, så var det allt annat än plötsligt lugnt.

Hon låg med huvudet uppåt, så istället för att ansiktet var neråt så var det uppåt vilket försvårade krystarbetet. Sen under hela krystprocessen så avtog krystvärkarna, dem fick ge mig vid två tillfällen värkstimulerande medel.

Kl 00.33 den 5/1 – 16 föddes vår Melody. Hon var 50 cm lång och vägde 3514 gram ♥♥♥

Fel att skriva att det känns som om det hände igår, för självklart har man hunnit göra en del sen dess och hon har växt mycket. Men när man har barn i hemmet så inser man verkligen hur snabbt tiden ändå går.